Om bönens kraft.

Igår for jag till ett köpcentrum och där hamnade jag till en bokaffär. Jag köpte två böcker för att hitta lite inspiration till mitt andaktsliv: Mannaa Jumalan lapsille (sve. Manna till Guds barn), en andaktsbok med Luthers texter för årets varje dag, och Rukouksen virta (sve. Bönens flod) av Nunna Kristoduli. 

Jag började läsa Rukouksen virta igår. Den handlar om den ortodoxa böntraditionen och går väldigt djupt in bönens olika dimensioner, bl.a. hur bönen påverkar kroppen. 

Nunna Kristoduli berättar en underbar och väldigt intressant historia om prästmunk Arseni som var på Stalins specialfångläger i Sibirien 1942-1958. Redan det var ett under att han överlevde där så länge, för vanligtvis fångarna dog senast på sitt fjärde år på fånglägret. En gång han dömdes med en ung Aleksei till en kall fängelsecell (-30°C) för två dagars tid mitt i vinter, vilket var en klar dödsdom. Medan Aleksei frös, började fader Arseni be. Plötsligt ändrades allt. Cellen blev ljust och större, liksom det skulle ha varit en kyrka. Det blev varmt i cellen. Aleksei hörde att fader Arseni bad och såg hur han stod där i prästens dräkt och bredvid honom stod två ljusa unga män. Aleksei, som hade uppväxt i ett ateistiskt hem, började också upprepa Arsenis bönord. Om en stund sa Arseni åt Aleksei att han skulle lägga sig. Aleksei frös inte längre. De tappade tidsuppfattning i bönen. Snart hörde de ljud utanför cellen. Två dagar hade gått och lägrets ledare med några vakter och lägret läkare hade kommit för att hämta Arsenis och Alekseis  frusna kroppar. De kunde inte förstå hur de fängslade var i liv. Läkaren kände deras ryggar: de var varma. "Hur höll ni er varma?" frågade ledaren. "Med hjälp av tro på Gud och bön", svarade Arseni. 

Senare befriades fader Arseni och han blev en andlig fader till många. Han dog i Rostov-Veliki 1975. Aleksei blev präst och torde vara fortfarande i liv.

Denna historia fick mig att fundera hur kraftig kan troendes bön vara och hur Gud tar hand om sina kära barn. När vi litar på Gud utan misstrogenhet och tvivel, sker under. Men grejen är det att ingen av oss kan göra det i sin egen kraft. Vi behöver något/någon större, som kan hjälpa oss. Och då kommer den Helige Ande med i bilden. Han är Livgivaren som ger oss kraft att tro och hoppas, när det finns inget hopp kvar och vi inte orkar tro. För mig är det ett stort mysterium hur Han gör det, hur Han utrotar vår misstrogenhet och ger oss tro och tillit i stället.  Ett stort mysterium som väcker så mycket tankar och funderingar att jag har det väldigt svårt att ens beskriva dem med ord. Men lyckligtvis behöver mina tankar inte vara färdiga, utan man kan läsa vad Gud själv säger om dessa saker och lita på de löften Han ger i sitt Ord:

"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus."  -Fil 4: 6-7

"Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill." -Rom 8: 26-27

/Sanni

Förkylningar och måste göras-listor...

Måste göras

Igår och idag har jag gjort några små förberedelser. Det finns ganska mycket att göra före den 3 juli och jag har säkert glömt några saker, men jag har ännu lite tid på mig att fixa allt...

I fredags blev jag förkyld och sen dess har jag varit sjuk. Man får gärna be att jag blir frisk!

Min katt tar hand om den sista punkten på måste göras-listan

Puss och kram,

Sanni

Om mina arbetsuppgifter...

Idag fick jag reda på mina officiella  arbetsuppgifter på lägret. Spännande!
Så här ser det ut på pappret:

• Undervisning i engelska, eventuellt fler språk, matlagning, musik, kristen etik och bibelkunskap. 
• Leda barn och ungdomar i allmänhet, och i synnerhet med sport, lek och utflykter. 
• Leda sociala seminarier för att forma goda attityder mot rökning, droger, kriminalitet och våld.

Oj vad ivrig jag blev när jag läste detta! Jag få undervisa om saker som är nära mitt hjärta och arbeta med barn och unga och använda olika metoder och och och...!!! Det här är helt TOPPEN!

Jag är så glad om dessa arbetsuppgifter! Fast samtidigt finns det flera spänningsmomenter, t.ex. möjliga språkmurar och kommunikation på lägret i allmänhet, tidtabeller och kulturskillnader, osv. 

Jag och Petra diskuterade idag om de kulturskillnader som vi redan vet. T.ex. i östeuropeiska länder får kvinnorna inte bära tunga saker eller göra fysiskt tungt jobb, alltså väldigt old school läget. Jag tror att det kan bli ett problem för mig, för jag är så van vid med väldigt fysiskt och tungt arbete att jag vet inte om jag kan låta bli när jag vill hjälpa andra att bära något eller något sådant. Men förhoppningsvis allt löser sig när man diskuterar om dessa saker och kulturskillnader. Och antagligen förlåter folk oss lite lättare våra "kulturmisstag"p.g.a. vår finskhet. Eller sen måste jag bara börja lära mig att låta män bära alla tunga saker, får se hur det blir, haha.

Men jo, sådana tankar idag.

Puss och kram,

Sanni

The beginning is always the hardest part...

Så här, nu har jag startat en blogg för att ni skulle få veta hur det går med min praktik i Ukraina. Jag försöker skriva hit så ofta som möjligt. Officiellt börjar praktiken den 3 i juli då jag flyger från Helsingfors till Odessa med min vän och blivande arbetskompis Petra, så inläggen före den 3 juli handlar mer eller mindre om förberedelserna inför praktiken...

Men idag ska jag berätta lite om hur jag fick denna praktikplats.

Rötterna till allt detta når sig till våren 2011 då jag var med min bibelskolaklass från Bibelskola Göteborg på en volontärresa till Ukraina. Den var 11 dagars resa och ordnades i samarbete med Nordisk Östmission (senare i texten bara 'NÖ'). Dessa 11 dagar var en riktig "point of no return" i mitt liv, för då fick jag se en pytteliten glimt om de ukrainska barnens liv och blev av med min dåliga attityd mot Ryssland och allt som jag kopplar till det, i detta fall det gällde också alla gamla länder i Soviet Union. I stället fick jag en en stor kärlek mot Ukraina och dess människor! (Du kan läsa mer om denna resa i NÖs tidning, s. 22-28)

Eftersom den här resan gick så bra bestämdes det att ordna en likadan igen i november 2012 (en liten text om resan i Hälsning, s.8). Under resan fick vi höra om Gennadij Millers planer om att samla en grupp volontärunga som skulle vilja evangelisera på ett sommarläger för barnhem- och internatskolebarn. NÖ ville samarbeta med Miller i detta projekt, men det fanns ett problem: vem skulle kunna åka dit och jobba gratis där i 2-3 månader? Du kanske gissar vem anmälde sig som frivillig? JAG!!!

Det har funnits flera stunder när osäkerhet och oklarhet har tagit plats men allt har löst sig och så småningom börjar också jag inse att detta faktiskt händer! Jag ska åka till Ukraina och arbeta där med härliga unga och jobba för det som är viktigt för mig! Så otroligt men ändå sant!

Nu under våren har jag och Petra träffats ungefär en gång i veckan för att be tillsammans för resan, vilket är det bästa sättet vi har kunnat förbereda oss inför resan! Detta har varit väldigt betydelsefullt för oss och jag tror att vi båda har fått väldigt mycket ut av dessa böneträffar! Och mitt ödmjuka önskemål är att också ni som läser denna blogg skulle kunna be för oss och vårt arbete på lägret, för vi behöver det!

Puss och kram,

Sanni