I give you 7 days!

Japp, snart är min tid här i Ukraina över, för om en vecka är jag tillbaka hemma i Finland, om Gud och Ukrainian International Airlines vill.

Mitt rum i sjukhuset. 

Så, vad har hänt under senaste tider? Nå, den gångna veckan har gått med matförgiftning. I söndags såg det lite bättre ut men sen började jag spy igen i måndags så vi bestämde att det är dags att fara till sjukhuset. Väldigt intressant äventyr, måste jag säga. Tanja kom med mig för annars skulle allt det här varit väldigt jobbigt för förutom en ung läkare ingen i sjukhuset kunde engelska.

Fast sjukhusets omständigheter var ganska enkla jämförda till finska sjukvården, upplever jag att jag ändå fick proffsigt service. Okej, jag måste erkänna att personalen inte var den vänligaste, för ingen knackade på dörren när de kom till mitt rum (vilket var väldigt störande för de skrämde mig varje gång) eller förklarade någonting när de gjorde testerna på mig, men det kan vara bara p.g.a. språkmuren mellan oss. 

Jag hade eget rum i sjukhuset, vilket var skönt, för andra alternativet skulle ha varit att dela rummet med  ~8 andra sjuka kvinnor. Eftersom jag hade ingen att prata med bestämde jag att utnyttja dessa stunder i ensamhet på det bästa sättet jag visste: jag läste mycket Bibeln och jag fick också läst färdigt två kristna böcker som jag hade med mig. Sen lyssnade jag många bibelundervisningar som jag hade i podcaster i min iPod. En bra reträtt, måste jag säga. 

Jag och min härliga sjukhus-rumskompis
och syster i Kristus, Yana. <3

I onsdags fick jag fara ut ur mitt rum för en stund för städerskan ville städa i fred. Medan jag satt i sjukhusets kafé, kom den där unga läkaren och sa att det har just kommit en kvinna som kan engelska och att jag kan gå och prata med henne. Så jag gick och träffade henne. Hon hette Yana. Om en stund blev Yana min rumskompis, för jag tror att sjukhuspersonalen ville ha någon som skulle kunna fungera som tolk mellan oss. En sjuksköterska frågade mig via henne om jag var kristen för hon hade märkt att jag läser Bibeln. Jag berättade till henne att jag är kristen. Sen sjuksköterskan frågade vilken kyrka jag hör till. Jag svarade att jag är lutheran. "JAG MED!" ropade Yana, när hon hörde mitt svar! Så otroligt att träffa en annan lutheran i detta ortodoxa land! Det finns ingen annan förklaring för det att vi träffades än det att Gud ville att vi skulle träffas. Jag är så glad. Vi hade väldigt trevlig tid tillsammans och vi fick uppmuntra varandra och dela med oss allt det goda Gud har gjort i våra liv. Vilka välsignade stunder!

I torsdags fick jag fara tillbaka till församlingen och sen dess har jag varit här och bara vilat. Mitt enda problem här under dessa dagar har varit det att Natasha vill mig att äta väldigt mycket fast läkarna sa att jag måste ha väldigt strikt diet nu och min magsäck har också krympt så pass mycket att jag inte ens kan äta så mycket. Det har varit väldigt jobbigt att försöka förklara att jag inte kan äta så mycket helt enkelt. Ukrainska gästfriheten och matförgiftning är inte bra kombination... 

Kirche. Btw, församlingen har en väldigt duktig kyrkokör!

Idag deltog jag i gudstjänsten i Yanas församling, som hör till DELCU (Deutche Ev.-luth. Kirche in der Ukraine). Kyrkan var bekant för mig för vi besökte där under min första voluntärresa till Ukraina med min bibelskoleklass. Gudstjänsten var ganska lika med dem som de firar i SELCUs församlingar, men den största skillnaden var det att gudstjänsten var kortare och lättare att följa med än de andra gudstjänsterna jag har varit med här. Och sångerna var mer bekanta för mig också: några Taizé-sånger och sen många sådana lovsånger som man hör oftast i finska fri- och pingstkyrkor men nästan aldrig i lutherska kyrkor. 

Jag vet att jag borde säga också någonting om arbetsveckan före jag blev sjuk, men just nu känns det väldigt svårt att ens minnas vad hände då. Okej, det hände massor under veckan och jag måste erkänna att vi har haft väldigt mycket problem och motgångar. Kanske den värsta motgången har varit det att en tutor blev så arg på oss att hon förbjöd oss att ha lektioner med sin grupp. Orsaken till allt detta var det att tutorn lämnade gruppen ensam med oss, och just då när vi kom till gruppen började två barn slåss med varandra och snart började två andra barn också slåss. Vanligtvis har tutorna alltid varit med oss under lektionerna så barnen har betett sig bra, men nu var ingen tutor med oss där. Jag vet inte om tutors närvaro skulle ha hjälpt i detta fall, men nu tycker tutor att det var vårt fel att barnen började härja. Detta känns väldigt orättvist och grejen är det att vi inte ens kan göra någonting åt saken nu. Jag är så ledsen för detta, för dessa barn älskar att vara med oss. Just före denna tragiska lektion var vi och simmade med dem, och de njöt så mycket av det! Man får be att allt löser sig snart och att vi ändå kan tillbringa tid med dessa fina barn som behöver Jesus det mest, för deras framtid ser väldigt mörk ut utan Honom.

I morgon åker vi tillbaka till lägret och börjar vår sista arbetsvecka. Vi ska jobba hårt och vara med barnen så mycket som bara möjligt. Be gärna för oss så att vi har mod, rätta ord och visdom när vi berättar om Gud till barn, för nu är det väldigt kort tid kvar ännu.

Tiden här har gått väldigt snabbt men samtidigt saknar jag hem till Finland så pass mycket att jag nästan räknar timmar till hemresan: 158 timmar...

//Sanni

My first time of...

Matförgiftning. Japp, jag har fått en ny vän.. Så det kan vara, att ni får vara utan uppdateringar denna helg. Man får gärna be att jag skulle bli frisk väldigt snart. Symtomen började igår och jag har inte kunnat äta någonting idag, inte ens dricka vatten, för allt kommer ut nästan direkt... Jag tycker inte om detta!

/Sanni

Förändringar, igen...

Nu sitter jag i mitt rum i Nikolaev och försöker fundera hur jag ska berätta om två senaste veckor kort och koncist.

Vår nya, trygga logi!

Förra veckans måndag fick vi en ny logi för det var fullt på lägret pga. lägrets stora idrottsevenemang där besökte flera viktiga personer från statens håll så vi fick flytta. "It's very close to the camp, only 500 meters... Wi-Fi and everything", lovade lägrets direktor som ägde det stället vi var på väg. I verkligheten var de lovade 500 meter närmare 2 500 meter och ingen Wi-Fi hittades av min dator eller Petras telefon när vi var där.  Men annars var vi väldigt nöjda med vår nya logi: två rum i en liten semesterby. Stället var tryggt och det kändes väldigt skönt att ha eget badrum. Och tysthet under nätterna. Man verkligen kunde koppla av efter arbetsdagen! Nackdelen med boningen var avståndet från lägret: det tog typ 30 min att gå till lägret, vilket orsakade det att vi var tvungna att bära allt vad vi behövde under dagen för vi skulle inte ha tid för att bara promenera mellan login och lägret. Och sen på kvällarna fick vi gå tidigare från lägret för det kommer mörkt ganska tidigt och det är inte så tryggt att gå genom byn sent på kvällen.

Jag, Petra, Anja och Tanja med statyer,
 som barn har lagat av pappermassa.

Förra veckans måndag fick vi också en ny tolk: Tanjas vän Anja. Det har varit väldigt bra med två kunniga tolkar, för nu var det lättare att kommunicera med barn när man hade sin egen tolk under dagarna. Och sen det var lättare också för våra tolkar, för då under våra lektioner behövde vi bara en tolk så en av dem kunde ha en liten vilostund under arbetsdagen. Man ger oftast för lite beröm till tolkar och man glömmer för ofta att det är inte så lätt jobb att aktivt använda två olika språk samtidigt. Och sen här verkar det vara också så att tolken har ganska mycket press på sig, för allt feedback och all information faller på tolkens axlar, vilket är väldigt ojust.

Förra veckan fick jag och Petra en bra boost med planeringen och förverkligandet och har däremot tagit också mer ansvar, vilket har gjort våra tolkars börda lite lättare. Flow är en väldigt bra vän när den är närvarande, heh. Vi har b.la. ritat bilder om olika bibelhistorier för att göra berättande mer levande. Det kan vara att när jag kommer hem jag har material att publicera egen illustrerade Bibeln för barn.

En kväll kom en kille, Valik, till oss och sa att han hade ett meddelande från Gud: Det är inte bra att vi besöker barnens disko varje kväll, för där har vi inte vår fokus på Gud. Vi borde också tillbringa mer tid med Gud, alltså läsa Bibeln och be. Och att vi borde förlåta varandra, för bitterhet hindrar vårt arbete. Vi började direkt fundera över de där sakerna Valik hade sagt. Och alla dessa poänger var väldigt bra: Disko är inte den bästa miljön att prata om livets viktiga saker, människor är inte öppna för det, helt enkelt. Den egna och hemliga tiden som vi har tillbringat med Gud här har varit definitivt för kort, vi har inte sett på Honom utan på något annat. Och man måste erkänna att man sårar varandra när man arbetar intensivt med andra människor. Så vi bad om förlåtelse från varandra direkt på samma kväll.

Våra tolkar åkte till Nikolaev på fredagskväll, så jag och Petra fick klara av utan dem. Kvällen med barn var trevlig och det var fint att märka att de vill vara med oss oavsett om vi har tolkar med oss eller inte. De vill vara med OSS!!! Vilken härlig känsla!

Kristet ungdomslägret hölls i ett supervackert ställe!

På lördagsmorgon hämtade Gennadiy oss till ett kristet ungdomsläger som också ordnades i Rybakovka, ca.10 km från vårt läger. Pastor Oleg var en av lägrets ansvarspersoner och med honom vi åkte från lägret för att vila i Odessa under helgen. Helgen var avkopplande och skön. Olegs mamma var också på besök, och hon lagade den bästa versionen av borsjtj som jag har ätit hittills!

Denna vecka har vi fått bo igen i det rosa rummet vi sov under första veckorna här. Nu var det bara vi tre: jag, Petra och Tanja. Meningen var att vi skulle sova där bara tills Petra åker tillbaka till Finland, men till slut blev det så att vi fick sova där också efter Petra hade åkt, vilket var bra, för åtminstone jag är väldigt trött på all den här packningen.

Petra åkte från lägret i tisdagsnatt. Hela tisdagen var ganska hetsig, för vi ändå ville hålla vårt program fast Petra skulle åka. Den dagen var också hennes födelsedag, så vi hade lagat lite extraöverraskningar för henne. På kvällens samling före disko höll Petra ett tal. Barnen var ledsna att hon skulle åka, men också jag fick applåder när Petra sa att "fast jag åker idag, kommer Sanni att stanna här till slutet av augusti".  Det är bra att veta att också jag är omtyckt här, haha.

Två saker som jag tycker väldigt mycket om:
Petra och Svarta havet!

Nu det känns ganska tomt efter Petra har åkt. Jag har nu fått lära barnen att laga origami som var Petras uppgift tidigare. Jag har nu också hela ansvaret över alla andra saker som ska göras. Denna utmaning är ganska skrämmande men samtidigt jag tar den emot med glädje. Jag fick flera nya insikter av Petra under dessa veckor och nu är det dags att använda och öva dem i praktiken. Samtidigt finns den utmaningen att jag minns att jag inte behöver göra nu två personers arbete utan nu ska jag kombinera bara de bästa sakerna i vårt gemensamma arbete. Utmaningen är också att hitta tid att vara med Gud och läsa Hans Ord nu, när mitt ansvarsområde och arbetsbörda har blivit större. Och jag är väldigt tacksam för varje bön ni säger för mig!

Man börjar bli van vid med det att det kommer förändringar i planer åtminstone en gång i veckan, oftast flera gånger under en dag.  Spännande att se hur det blir nästa vecka...

//Sanni

P.S. Jag har funderat ganska mycket senaste tider det hur dessa två månader är annorlunda jämförda till mina två tidigare missions/voluntärresor till Ukraina. Under dessa två månader får jag faktiskt leva missionärens vardag. Ganska komiskt att jag inser det fast nu. Nåmen, bättre senare än aldrig. Här en liten video som handlar om saken: