Livet fortsätter...

Det har gått ganska länge sen senaste inlägget, och orsaker för det finns flera: Först och främst ville jag lugna mig ner efter resan, jag hade för många tankar i huvudet just då, helt enkelt. Sen nästan direkt jag kom hem, blev jag sjuk när stressen lättade. Och sen började nya läsåret och jag fick börja vänja mig till mitt vardagliga, finska liv igen.

"Anders och Petra, vi saknar dig!"

Det har varit väldigt svårt att ordna mina tankar och insikter och hitta ord till dem och sammanfatta dem. Ett bra exempel om det är min praktikpresentation under andra skolveckan: man borde ha hålla sin presentation för 5-10 minuter, jag pratade ca. 25. Hoppsan. Okej, där var jag stod såg jag inte klockan, så jag visste inte hur länge jag hade pratat, och publiken sa ingenting om det till mig. Jag blev bara så ivrig när jag fick prata om mitt lilla äventyr.

Men nu sitter jag i tåget från Helsingfors där jag deltog i fackförbundets arbetsgrupps möte, dvs. livet fortsätter. Och jag försöker nu beskriva lite om de sista händelser i Ukraina.

Först vill jag berätta glada nyheter om den arga tutorn som förbjöd oss att ha kontakt med de barn hon hade ansvar för: hon hade åkt hem under den veckan jag låg i sjukhuset, vilket betydde att vi fick fortsätta att vara med dessa barn! Halleluja! Oj vad glad vi blev när vi märkte detta! 

Vi hade många deltagare i den sista kreativa lektionen! Great!

Sista veckan på lägret var väldigt intensiv, barnen var runtomkring oss hela tiden från tidigt i morgnar till sent på kvällar, speciellt de yngsta av dem. Detta var tungt men samtidigt väldigt givande. Vi höll många kreativa lektioner som hade många deltagare. Och en stor glädje var också att lägrets rektor, vars närvaro på lägret hade orsakat problem för oss många gånger under dessa månader, hade också åkt hem under den tiden jag var sjuk. Det kändes otroligt fint att kunna vara fritt där på lägret. Man kan säga att Gud välsignade vår sista arbetsvecka på många olika sätt! 

Under sista dan besökte pastor Oleg oss med 500 nya testamenten och 100 barnsbiblar som vi fick dela ut till de barn och unga som var kvar i lägret. Vi var ganska rädda för det hur allt skulle lösa sig, alltså hur vi skulle kunna nå alla barnhem osv. Men för en glad överraskning var den härliga kvinnan, som vikarierade lägrets rektor, väldigt öppen för vår uppgift och hon organiserade allt så att åtminstone tutor av varje barnhem var på plats när vi gick runt i lägret och delade ut biblarna! Jag förstår hur lätt allt detta gick! Och hon t.o.m. sa till oss att vi måste också predika lite när vi ger biblar till barn. Så fint!

Ivriga bibelläsare.

Stolta bibelägare.

"Några" biblar.

Hejdå, Örnens sommarläger!

Det var sin egen process att säga hejdå till Tanya och barnen på lägret. Börjar gråta när jag ens tänker på det. Och tydligen hittar jag inte bättre ord att beskriva det, så lämnar jag det så här.

Bogdan hämtade mig från lägret och skjutsade till Osatovos teologseminarium där jag tillbringade min sista helg i Ukraina. I seminariet träffade jag Victoria(dotter till SELCUs biskop), hennes vän Ina och en vecka gammalt äkta par, Yura och Katya. Med dem hade jag väldigt trevlig tid, vi for till Odessa centrum och gick runt i stan, shoppade lite och njöt av alla de fina möjligheter som Odessa hade att bjuda. Och just då var det extra mycket på G, för det råkade vara Ukrainas självständighetsdag just då. 

Potemkintrappan fotat från hamnen.

Odessas festliga aveny.

Sen tidigt på söndagsmorgon skjutsade Oleg mig till flygfältet och min hemresa fick börja. Det kändes ganska konstigt att fara hem, samtidigt det var hemskt att lämna Ukraina, men samtidigt det var skönt att få träffa min familj igen. På Helsinfors-Vanda flygfält väntade min lillasyster på mig och sen for vi tillsammans Helsingfors centrum där min storasyster bor för att kunna luncha tillsammans. Oj vad skoj det var att vara med mina kära systrar och min storasysters kille njuta av en finsk sommarsöndag! 

Sen for jag och min lillasyster hem till Pemar där jag fick träffa igen mina föräldrar och min kära feta katt. <3 

Katya, Yura och jag, vi som älskar Ukraina.

Jag kommer aldrig att glömma dessa månader i Ukraina. Och jag vet att det kan vara omöjligt att kunna beskriva alla mina insikter, funderingar och känslor som jag fick och hade där så att någon skulle helt och hållet förstå dem, men kanske ni har fått en glimt om dem via denna blogg. Jag vill tacka er för alla de förböner ni har bett för mig under dessa månader, ni kan inte förstå hur livsviktiga de har varit! 

Jag är också tacksam för alla de där människor jag fick träffa och arbeta med.

Jag kan inte förstå hur god Gud har varit mot mig när Han har kallat mig till Sitt barn och ledd mig till detta äventyr. Och äventyret fortsätter, det är jag säker på.

//Sanni

I give you 7 days!

Japp, snart är min tid här i Ukraina över, för om en vecka är jag tillbaka hemma i Finland, om Gud och Ukrainian International Airlines vill.

Mitt rum i sjukhuset. 

Så, vad har hänt under senaste tider? Nå, den gångna veckan har gått med matförgiftning. I söndags såg det lite bättre ut men sen började jag spy igen i måndags så vi bestämde att det är dags att fara till sjukhuset. Väldigt intressant äventyr, måste jag säga. Tanja kom med mig för annars skulle allt det här varit väldigt jobbigt för förutom en ung läkare ingen i sjukhuset kunde engelska.

Fast sjukhusets omständigheter var ganska enkla jämförda till finska sjukvården, upplever jag att jag ändå fick proffsigt service. Okej, jag måste erkänna att personalen inte var den vänligaste, för ingen knackade på dörren när de kom till mitt rum (vilket var väldigt störande för de skrämde mig varje gång) eller förklarade någonting när de gjorde testerna på mig, men det kan vara bara p.g.a. språkmuren mellan oss. 

Jag hade eget rum i sjukhuset, vilket var skönt, för andra alternativet skulle ha varit att dela rummet med  ~8 andra sjuka kvinnor. Eftersom jag hade ingen att prata med bestämde jag att utnyttja dessa stunder i ensamhet på det bästa sättet jag visste: jag läste mycket Bibeln och jag fick också läst färdigt två kristna böcker som jag hade med mig. Sen lyssnade jag många bibelundervisningar som jag hade i podcaster i min iPod. En bra reträtt, måste jag säga. 

Jag och min härliga sjukhus-rumskompis
och syster i Kristus, Yana. <3

I onsdags fick jag fara ut ur mitt rum för en stund för städerskan ville städa i fred. Medan jag satt i sjukhusets kafé, kom den där unga läkaren och sa att det har just kommit en kvinna som kan engelska och att jag kan gå och prata med henne. Så jag gick och träffade henne. Hon hette Yana. Om en stund blev Yana min rumskompis, för jag tror att sjukhuspersonalen ville ha någon som skulle kunna fungera som tolk mellan oss. En sjuksköterska frågade mig via henne om jag var kristen för hon hade märkt att jag läser Bibeln. Jag berättade till henne att jag är kristen. Sen sjuksköterskan frågade vilken kyrka jag hör till. Jag svarade att jag är lutheran. "JAG MED!" ropade Yana, när hon hörde mitt svar! Så otroligt att träffa en annan lutheran i detta ortodoxa land! Det finns ingen annan förklaring för det att vi träffades än det att Gud ville att vi skulle träffas. Jag är så glad. Vi hade väldigt trevlig tid tillsammans och vi fick uppmuntra varandra och dela med oss allt det goda Gud har gjort i våra liv. Vilka välsignade stunder!

I torsdags fick jag fara tillbaka till församlingen och sen dess har jag varit här och bara vilat. Mitt enda problem här under dessa dagar har varit det att Natasha vill mig att äta väldigt mycket fast läkarna sa att jag måste ha väldigt strikt diet nu och min magsäck har också krympt så pass mycket att jag inte ens kan äta så mycket. Det har varit väldigt jobbigt att försöka förklara att jag inte kan äta så mycket helt enkelt. Ukrainska gästfriheten och matförgiftning är inte bra kombination... 

Kirche. Btw, församlingen har en väldigt duktig kyrkokör!

Idag deltog jag i gudstjänsten i Yanas församling, som hör till DELCU (Deutche Ev.-luth. Kirche in der Ukraine). Kyrkan var bekant för mig för vi besökte där under min första voluntärresa till Ukraina med min bibelskoleklass. Gudstjänsten var ganska lika med dem som de firar i SELCUs församlingar, men den största skillnaden var det att gudstjänsten var kortare och lättare att följa med än de andra gudstjänsterna jag har varit med här. Och sångerna var mer bekanta för mig också: några Taizé-sånger och sen många sådana lovsånger som man hör oftast i finska fri- och pingstkyrkor men nästan aldrig i lutherska kyrkor. 

Jag vet att jag borde säga också någonting om arbetsveckan före jag blev sjuk, men just nu känns det väldigt svårt att ens minnas vad hände då. Okej, det hände massor under veckan och jag måste erkänna att vi har haft väldigt mycket problem och motgångar. Kanske den värsta motgången har varit det att en tutor blev så arg på oss att hon förbjöd oss att ha lektioner med sin grupp. Orsaken till allt detta var det att tutorn lämnade gruppen ensam med oss, och just då när vi kom till gruppen började två barn slåss med varandra och snart började två andra barn också slåss. Vanligtvis har tutorna alltid varit med oss under lektionerna så barnen har betett sig bra, men nu var ingen tutor med oss där. Jag vet inte om tutors närvaro skulle ha hjälpt i detta fall, men nu tycker tutor att det var vårt fel att barnen började härja. Detta känns väldigt orättvist och grejen är det att vi inte ens kan göra någonting åt saken nu. Jag är så ledsen för detta, för dessa barn älskar att vara med oss. Just före denna tragiska lektion var vi och simmade med dem, och de njöt så mycket av det! Man får be att allt löser sig snart och att vi ändå kan tillbringa tid med dessa fina barn som behöver Jesus det mest, för deras framtid ser väldigt mörk ut utan Honom.

I morgon åker vi tillbaka till lägret och börjar vår sista arbetsvecka. Vi ska jobba hårt och vara med barnen så mycket som bara möjligt. Be gärna för oss så att vi har mod, rätta ord och visdom när vi berättar om Gud till barn, för nu är det väldigt kort tid kvar ännu.

Tiden här har gått väldigt snabbt men samtidigt saknar jag hem till Finland så pass mycket att jag nästan räknar timmar till hemresan: 158 timmar...

//Sanni

My first time of...

Matförgiftning. Japp, jag har fått en ny vän.. Så det kan vara, att ni får vara utan uppdateringar denna helg. Man får gärna be att jag skulle bli frisk väldigt snart. Symtomen började igår och jag har inte kunnat äta någonting idag, inte ens dricka vatten, för allt kommer ut nästan direkt... Jag tycker inte om detta!

/Sanni

Förändringar, igen...

Nu sitter jag i mitt rum i Nikolaev och försöker fundera hur jag ska berätta om två senaste veckor kort och koncist.

Vår nya, trygga logi!

Förra veckans måndag fick vi en ny logi för det var fullt på lägret pga. lägrets stora idrottsevenemang där besökte flera viktiga personer från statens håll så vi fick flytta. "It's very close to the camp, only 500 meters... Wi-Fi and everything", lovade lägrets direktor som ägde det stället vi var på väg. I verkligheten var de lovade 500 meter närmare 2 500 meter och ingen Wi-Fi hittades av min dator eller Petras telefon när vi var där.  Men annars var vi väldigt nöjda med vår nya logi: två rum i en liten semesterby. Stället var tryggt och det kändes väldigt skönt att ha eget badrum. Och tysthet under nätterna. Man verkligen kunde koppla av efter arbetsdagen! Nackdelen med boningen var avståndet från lägret: det tog typ 30 min att gå till lägret, vilket orsakade det att vi var tvungna att bära allt vad vi behövde under dagen för vi skulle inte ha tid för att bara promenera mellan login och lägret. Och sen på kvällarna fick vi gå tidigare från lägret för det kommer mörkt ganska tidigt och det är inte så tryggt att gå genom byn sent på kvällen.

Jag, Petra, Anja och Tanja med statyer,
 som barn har lagat av pappermassa.

Förra veckans måndag fick vi också en ny tolk: Tanjas vän Anja. Det har varit väldigt bra med två kunniga tolkar, för nu var det lättare att kommunicera med barn när man hade sin egen tolk under dagarna. Och sen det var lättare också för våra tolkar, för då under våra lektioner behövde vi bara en tolk så en av dem kunde ha en liten vilostund under arbetsdagen. Man ger oftast för lite beröm till tolkar och man glömmer för ofta att det är inte så lätt jobb att aktivt använda två olika språk samtidigt. Och sen här verkar det vara också så att tolken har ganska mycket press på sig, för allt feedback och all information faller på tolkens axlar, vilket är väldigt ojust.

Förra veckan fick jag och Petra en bra boost med planeringen och förverkligandet och har däremot tagit också mer ansvar, vilket har gjort våra tolkars börda lite lättare. Flow är en väldigt bra vän när den är närvarande, heh. Vi har b.la. ritat bilder om olika bibelhistorier för att göra berättande mer levande. Det kan vara att när jag kommer hem jag har material att publicera egen illustrerade Bibeln för barn.

En kväll kom en kille, Valik, till oss och sa att han hade ett meddelande från Gud: Det är inte bra att vi besöker barnens disko varje kväll, för där har vi inte vår fokus på Gud. Vi borde också tillbringa mer tid med Gud, alltså läsa Bibeln och be. Och att vi borde förlåta varandra, för bitterhet hindrar vårt arbete. Vi började direkt fundera över de där sakerna Valik hade sagt. Och alla dessa poänger var väldigt bra: Disko är inte den bästa miljön att prata om livets viktiga saker, människor är inte öppna för det, helt enkelt. Den egna och hemliga tiden som vi har tillbringat med Gud här har varit definitivt för kort, vi har inte sett på Honom utan på något annat. Och man måste erkänna att man sårar varandra när man arbetar intensivt med andra människor. Så vi bad om förlåtelse från varandra direkt på samma kväll.

Våra tolkar åkte till Nikolaev på fredagskväll, så jag och Petra fick klara av utan dem. Kvällen med barn var trevlig och det var fint att märka att de vill vara med oss oavsett om vi har tolkar med oss eller inte. De vill vara med OSS!!! Vilken härlig känsla!

Kristet ungdomslägret hölls i ett supervackert ställe!

På lördagsmorgon hämtade Gennadiy oss till ett kristet ungdomsläger som också ordnades i Rybakovka, ca.10 km från vårt läger. Pastor Oleg var en av lägrets ansvarspersoner och med honom vi åkte från lägret för att vila i Odessa under helgen. Helgen var avkopplande och skön. Olegs mamma var också på besök, och hon lagade den bästa versionen av borsjtj som jag har ätit hittills!

Denna vecka har vi fått bo igen i det rosa rummet vi sov under första veckorna här. Nu var det bara vi tre: jag, Petra och Tanja. Meningen var att vi skulle sova där bara tills Petra åker tillbaka till Finland, men till slut blev det så att vi fick sova där också efter Petra hade åkt, vilket var bra, för åtminstone jag är väldigt trött på all den här packningen.

Petra åkte från lägret i tisdagsnatt. Hela tisdagen var ganska hetsig, för vi ändå ville hålla vårt program fast Petra skulle åka. Den dagen var också hennes födelsedag, så vi hade lagat lite extraöverraskningar för henne. På kvällens samling före disko höll Petra ett tal. Barnen var ledsna att hon skulle åka, men också jag fick applåder när Petra sa att "fast jag åker idag, kommer Sanni att stanna här till slutet av augusti".  Det är bra att veta att också jag är omtyckt här, haha.

Två saker som jag tycker väldigt mycket om:
Petra och Svarta havet!

Nu det känns ganska tomt efter Petra har åkt. Jag har nu fått lära barnen att laga origami som var Petras uppgift tidigare. Jag har nu också hela ansvaret över alla andra saker som ska göras. Denna utmaning är ganska skrämmande men samtidigt jag tar den emot med glädje. Jag fick flera nya insikter av Petra under dessa veckor och nu är det dags att använda och öva dem i praktiken. Samtidigt finns den utmaningen att jag minns att jag inte behöver göra nu två personers arbete utan nu ska jag kombinera bara de bästa sakerna i vårt gemensamma arbete. Utmaningen är också att hitta tid att vara med Gud och läsa Hans Ord nu, när mitt ansvarsområde och arbetsbörda har blivit större. Och jag är väldigt tacksam för varje bön ni säger för mig!

Man börjar bli van vid med det att det kommer förändringar i planer åtminstone en gång i veckan, oftast flera gånger under en dag.  Spännande att se hur det blir nästa vecka...

//Sanni

P.S. Jag har funderat ganska mycket senaste tider det hur dessa två månader är annorlunda jämförda till mina två tidigare missions/voluntärresor till Ukraina. Under dessa två månader får jag faktiskt leva missionärens vardag. Ganska komiskt att jag inser det fast nu. Nåmen, bättre senare än aldrig. Här en liten video som handlar om saken:

Liten paus i uppdateringen...

Vi har varit i Odessa för helgen. Men jag har inte uppdaterat  bloggen, för jag inte har hunnit skriva någonting under veckan, för det har varit väldigt intensivt för oss, och nu har det varit dags att vila, inte skriva på bloggen. Så hoppas att ni kan förlåta mig detta. Nästa vecka får ni höra mer om saker och ting som har hänt under senaste tider. 

Take care. And remember: God is good, all the time. 

/Sanni

Möten med verkligheten och livets realiteter.

Hallå! Här kommer igen en liten rapport om veckans händelser:

15.7.2013

Församlingssalen i Nikolaev.

Nu sitter vi i Millers skåpbil på vägen till Rybakovka. Helgen var väldigt avkopplande och det kändes bra att bara vara utan något större program. Igår fick jag och Petra spela och sjunga tre låter på finska i gudstjänsten. Gudstjänsterna här är lite annorlunda än de som jag brukar vara med hemma i Finland. Jag tror att största orsaken till det är det att församlingen inte har egen präst utan församlingsmedlemmar tar ansvar om olika punkter av gudstjänsten. I gårdagens gudstjänst sjöng vi många ryska psalmer, sen var det bibelläsning och några tal, Gennady predikade. Några församlingsmedlemmar läste någon text till hela församlingen. Förbön var sådan att var och en som bara ville fick be högt för de saker man hade på hjärtat.

I morse har jag vaknat kl. 6.05, för frukosten var kl.7 och planen var att vi skulle åka kl. 8. Men planerna ändrades lite för flera saker skulle tas hand om först. Närmare niotiden började vi köra mot Rybakovka. Idag ska många saker talas om och möjligtvis kommer vårt program lite att förändras, och förhoppningsvis så att man faktiskt skulle kunna veta hela veckans program i förhand. Hittills har vi levt så att varje morgon får vi veta vilken grupp vi besöker på den dagen och sen under dagen får vi veta mer vad annat kommer att hända, vilket har varit ganska stressande, men också lärorikt, måste man säga. Här lär man sig att vara flexibel.

Vi märkte direkt att vi var saknade under helgen. Till och med några av lägrets personal kom och kramade oss när de såg oss. Och barnen gjorde detsamma. Många kom och sa att de hade haft det väldigt tråkigt när vi var borta.

Vi trodde att vi inte skulle hålla lektioner idag men vi ändå höll en lektion till en grupp av utvecklingsstörda barn, vilket var lite mer utmanande än vad vi har haft tidigare, men lyckligtvis vi hade Luda, vår tillfälliga tolk, som var väldigt duktigt med dessa speciella barn. Man märkte direkt att hon jobbar på branschen också; hon jobbar som lärare i ett internat.

Medan jag och Petra tog tupplur efter lunchen(vi var väldigt trötta!) hade Gennady och Anders ett möte om det hur vi ska arbeta här i fortsättningen. Det kom upp att några av lägrets personal hade använt mer auktoritet över oss än de i verkligheten har och nu är det så att vi kommer att ha mer program under dagarna.  Vårt dagliga schema ser ut så här:

(7.00 upp och till gymmet)

8.45 Frukost à Bönestund efter frukosten

11.20-12.20. Bibel- och språklektion med dagens grupp

Efter lektionen planerar vi program för nästa dag

13.45 Lunch

Efter lunchen har vi siesta till 16.30.

16.30.-17.30 Diskussion med dagens grupp

Efter diskussionsstunden höller vi kreativa lektionen: vi spelar gitarr och sjunger några låter, sen berätta kanske en bibelhistoria och kommunicerar med barnen som kommer till oss. Detta är alltså helt frivilligt för barn.

19.30 Kvällsmat

20.30 Discotime!(Fri kommunikation med barn)

23.00 Dags att sova.

Det känns väldigt skönt att ha en ordentlig tidtabell. Förstås det kan komma några förändringar, men man ändå vet nu mer om sin kommande dag än vi visste förra veckan.

Efter Anders och Gennadys möte åkte de två till Odessa, för Anders ska åka tillbaka till Sverige på onsdag, så han hinner nu lite lugna ner sig efter dessa arbetsfulla dagar.  Det var bra att han var här med oss från början så att vi fick planera och fundera tillsammans hur saker och ting borde göras och hur vi kan utveckla vårt arbete.

Efter att vi hade sagt farväl till Anders höll vi en lekstund för barn. Några av dessa barn var från gruppen vi besökte tidigare idag och resten av dem var sådana som gick förbi, såg oss spela och ville komma med. Det var en trevlig stund, och till slutet när jag och Petra inte orkade springa med barnen, fick vi märka att de kunde fortsatta utan oss. Och det är delvis meningen med dessa lek-/spelstunder: att lära barn nya lekar och spel så att de kan själv börja spela när de bara upplever så.

Efter kvällsmaten var det disko, som vanligt. Tvillingarna, som jag berättade i förra inlägget, hade köpt oss en kinesisk lykta igen och vi for och tände den på stranden. De gav oss igen en gåva; små mjukisormar den här gången. Vi har nu så pass många mjukisormar att vi började kalla oss själva ”the Snakegirls”, haha.

16.7.2013

Bilder för vår första kreativa lektion.

Idag hade vi vår första kreativa lektion. Först var det lite svårt att hitta ett ställe var vi skulle kunna vara så att barn hittar oss men så att det inte är för mycket oljud runtomkring oss. Till slut satt vi ändå till ett ställe nära högtalare som spelade musik konstant, men vi struntade i det och började spela gitarr och sjunga olika sånger på finska. Snart kom det några barn och lyssna på oss. Mellan sånger diskuterade vi med barnen, och då och då ville några av dem själv testa spela gitarren. Lyckligtvis hade jag med mig några gitarrackord ritade på papper, så det gick också att lära dem någonting de inte kunde tidigare.

Jag också lagade en fågel!

På lektionen för dagens grupp berättade vi om kung David, lärde dem lite engelska och sen lagade vi alla en origami-fågel. På dagens diskussionsstund märkte vi att rökning är väldigt genomtalat tema också här i Ukraina, så det inte lönar sig att prata mer om det längre. Istället ska vi fokusera mer på deras framtid och vad de vill jobba med osv, någonting som kommer dem nära. Men ändå det verkar vara så att unga här är utan hopp i sitt liv, för de bara skrattade på oss när vi frågade vart de skulle vilja åka om de skulle kunna välja. Det känns nog lite löjligt att ens fundera vart man skulle vilja åka om man inte ens är säker om det vad man gör med sitt liv nästa höst.

17.7.2013

Idag slog verkligheten i ansiktet och hårt. Vi fick höra om några småbarns historier och dagen har gått med att smälta de här historierna: olika slags vålds, sexuellt övergrepp, försummelser, allvarliga sjukdomar, etc. Och allt detta bara därför att deras föräldrar har gjort dåliga val i sitt liv och har varit okunniga att älska och ta hand om sina barn. De här barnen måste bära de här fysiska och psykiska ärren dem med sig hela sitt liv. Och deras bakgrund orsakar också det att ingen vill adoptera dessa barn, så deras framtid ser väldigt mörkt ut. Och samtidigt kan jag inte förstå hur dessa barn kan vara så glada och fulla av livsglädje. Allt detta går över mitt förstånd. Dessa barn behöver kärlek och sådana vuxna som de kan lita på, för de inte har haft dem i sitt liv tidigare. Jag kan inte förstå hur någon skulle vilja skada så mycket sitt eget barn. Jag är så arg och så ledsen samtidigt. Jag kan inte tåla det här.

Förstås blir man också lite orolig för sin egen hälsa för några av barns sjukdomar är smittsamma och också ganska allvarliga. Man får gärna be för oss att Gud skulle beskydda oss från allt ont här.

Dagens kreativa lektion gick ganska bra, vi började med att sjunga och spela några låter på finska, sen berättade skapelseberättelsen med hjälp av bilder och diskuterade om hur man borde behandla skapelsen med de barn som var med oss. En av dem berättade ett gott råd han hade hört av en vise man: ” Om du skratta åt någon annan människa, skrattar du åt Guds skapelseverk.” Till slut sjöng vi några sånger på ryska, vilket var bra för då behövde vi inte så mycket vår tolk och hon fick vila då.

18.7.2013

Dagen har gått ganska fort förbi, delvis därför att man fortfarande funderade på de där sakerna man hörde igår. 

Efter flera missförstånd och förändringar på tidtabellen bestämde vi hålla kreativa lektionen före diskussionsstunden och de båda på samma stället. Detta var Tanjas förslag och personligen var jag lite skeptisk mot det. Men vad bra att vi gjorde just såsom Tanja föreslog, för både kreativa lektionen och diskussionen var succéer! Jag och Petra var på plats typ tio minuter före Tanja och satt på en bänk och väntade. Snart började barn komma till oss. Snart det far flera av dem runtomkring oss. 
Just då ringde Anders för att kolla vårt läge och berätta att han hade åkt tryggt hem till Svea-mammas famn. Medan jag pratade med Anders började Petra visa barn bilder av djur som vi hade ritat tidigare under dagen för nästa engelska lektion. Petra hade bra kommunikation med barnen utan Tanja och sen när hon kom, började vi sjunga lite på ryska. 
Sen berättade vi om syndafallet, med hjälp av fina bilder förstås. Efter bibelberättelsen sjöng vi igen på ryska, och barnen tyckte jätte mycket om att sjunga fast låtarna var obekanta för dem. Sen började vi direkt vår diskussionsstund med barnen. Vi diskuterade om vänskap: hurdan en god vän är, vilka egenskaper en god vän har, vad en god vän ska inte göra till sina vänner, hur man gör när man gör ett misstag gällande sina vänner etc. Barnen gav oss väldigt bra svar och man märkte att några av dem hade funderat mer på saken. Det bästa rådet jag fick av dem var att en god vän inte biter sina vänner, måste komma ihåg detta. Sen kastade vi bollen till barnen och sa att de får fråga oss vad som helst. Vi förväntade att de skulle fråga om oss och Finland såsom tidigare grupper hade gjort. Men de här barnen frågade om våra vänner och sen kom det många frågor om olika svåra situationer inom vänskap, och vi försökte svara så bra och smart som bara möjligt. Det att diskussionen handlade bara om temat från början till slutet var en positiv överraskning för oss, fast det har nog varit vårt mål redan från början. Det kändes så skönt att lyckas med val av temat och annars också. Gotta love my job right now!

I kväll fick vi en oväntat annons att vi måste flytta från vårt rum i morgon bitti, för det kommer mer folk som behöver också en logi, så före vi for till disko packade vi mest av våra saker så att allt går så smärtlöst som bara möjligt i morgon bitti. 

Efter diskon for Petra väldigt tidigt och borsta tänderna. Hon var borta ganska länge och om en halv timme ringde Tanja: "Petra has a date with a boy, but she will come back soon, don't worry!" Haha. Undrar bara om detta handlar på något sätt min födelsedag i morgon...

19.7.2013 (Min födelsedag!)

Taket, golvet, fönstret och 2/4 sängar i vårt nya rum.

I morse flyttade vi. "You loose nothing when you get to your new room!" var ett löfte som vi fick just före vi började bära våra saker till det nya rummet. Den enda goda med vårt nya rum är placering: vi är precis bredvid stranden. Men annars var vi väldigt besvikna: man kan se marken genom hål på golvet, samma sak med väggarna, fönstret är sönder, rummet är smutsigt, och nära barnens boningar så vi knappast ha möjlighet till egen frid... Okej, detta låter såsom vi skulle vara världens värsta snobbar men vi känner oss väldigt otrygga i rummet: dörren ser ut såsom någon hade brutit sig in genom den och man kan låsa dörren bara med ett hänglås. Vi vågade inte lämna någonting värdefullt i vårt rum utan att någon av oss var där, vilket ledde till det att jag satt i vårt rum och spelade gitarr medan Petra och Tanja for till byn och köpte bussbiljetterna till Nikolaev vart vi ska i kväll. Men möjligtvis får vi vårt gamla rum tillbaka på måndag eller sen skaffar vi ett annat logi för oss själva, för känslan om trygghet är någonting som är så viktigt att vi inte kan lämna den! Allt detta få det kännas att vissa personer, som har makt, uppskattar inte oss och vårt arbete.

Några av mina födelsedagspresenter/överraskningar

Men dagen har nog innehållit också bra saker. Jag har fått flera gratulationer från folket här och sen flera sms:ar från Finland och Sverige. Och sen Tanja, Petra och några barn här har ordnat olika överraskningar åt mig under dagen. Så nu fick jag också veta vad Petras "date with a boy" verkligen handlade om, heh. Jag känner mig väldigt omtyckt!

När Tanja och Petra kom tillbaka från byn packade vi snabbt alla våra saker och började gå mot busshållplatsen. I vårt rum lämnade vi bara typ godis, vatten och allt vårt sysselsättningsmaterial. Efter en och halv timmes guppiga bussresa var vi framme i Nikolaev. När vi hade fått sätta våra grejer på sin plats i vårt rum och tvätta våra smutsiga fötter gick vi till den lokala mataffären och handlade lite kvällsmat åt oss. Oj vilken skön känsla att få själv bestämma vad man äter och hur mycket! Man märker att vi har blivit lite trötta på det hur noggrant maten på lägret är ransonerad och att man har bara två alternativ: att äta maten eller lämna maten.

Sen före läggdags fick jag ett Skype-samtal av mamma och pappa och fick också se min käre katt, Tassu, som bor hos mina föräldrar medan jag är här. Lite hemlängtan och kulturkrock kan möjligtvis märkas men ändå älskar jag att vara här!

// Ett år äldre Sanni

Vad har hänt under veckan...

Tjänare! Jag har inte haft tillgång till internet under veckan så här kommer ett låååååångt inlägg. Jag har skrivit lite dagbokligt och lagt datumen som mellanrubriker så att det är lite lättare att läsa, kanske...

Men nu kör vi!

6.7.2013

 Så igår åkte vi från seminariet till lägret i Rybakovka.  För en glad överraskning kom också Gennaldy Miller och hämta oss till lägret. Då åkte vi med två bilar: Anders och Petra i biskop Victors bil och jag i Gennaldys bil. Allt kändes så skönt: vi hade just fått duscha och klä rena kläder på oss och sen fick vi resa till lägret. På vägen hit kunde jag inte låta bli att le, det var så vackert med de stora och vackra fälten fulla av solrosor! Så otroligt vackert!!!

Vyn från vårt första rum.

På lägret fick vi möta lägrets verksamhetsansvarig, men kommunikation med henne var lite seg. för hon inte kunde engelska och vår egen tolk hade inte kommit än på lägret. En av läraren fick tolka till oss, hon själv sa att det var jobbigt att tolka eftersom hon inte var professionell och viste inte alla ord. Men vi var väldigt tacksamma om henne, utan henne skulle vi inte ens kunna kommunicera med andra på lägret. Och det sa vi också till henne! Vi fick se våra rum: jag och Petra fick ett rum med dörren mot Svarta havet! Vilken vy! Och Anders fick en väldigt rosa och stort rum med fyra sängar! Men sen vi bytte rum direkt på kvällen för vi fick idag vår tolk, Tanja, hit och hon kommer att bo med mig och Petra så vi tänkte att det är lättare att byta rum direkt. Så farväl, fin morgonvy. 

Svarta havet

Men havet är ändå lika nära oss som det var där i andra rummet, i morse for jag och Petra för en morgonsimning i Svarta havet, vilket tydligen kommer att bli en av våra morgonrutiner här. Ganska lyxig, tycker jag. Havets närhet har också en liten nackdel. Det är väldigt fuktigt i vårt rum. Delvis det kan också vara byggnadens fel, men jag tror att havet har också sin del i den här fuktigheten. 

Igår firades det någon slags kvällsfest/program också. Först fick vi höra vem från vilka internatskolor hade vunnit i olika sports, bl.a. volleyboll och fotboll. Festens tema var Ukrainas seger i andra världskriget. Vi fick se och höra flera olika shower av sång, dikt och dans och sen också små avsnitt från gamla filmer och bilder från kriget. De unga som visade sina talenter under kvällen var jätte duktiga! Det känns väldigt tråkigt att ens fundera på det hur lite de där barn och unga får använda sina gåvor så liten i sitt liv.

Idag borde vi ha vår första lektion, men det blev inte av utan vi diskuterade med lägrets Zoija om våra lektioners innehåll. Och nu verkar det vara så att istället att ha alla lektioner valfria för barn, är våra lektioner om kristen etik och diskussion-timmar obligatoriska för alla, men sen social skills –lektioner, där vi undervisar dem olika språk(engelska, finska, svenska, tyska, spanska) och annat t.ex. musik är valfria. Det finns 750 barn här på lägret, vilket betyder att vi kommer att undervisa samma lektioner flera gånger. Barnen är färdigt delade i 11 grupper så vi behöver inte oroa oss om grupperna. Sen vi räknade med Petra att det är sammanlagt 3 lektioner per grupp under lägret, för det är en lektion per dag och en grupp per lektion. Det finns några utmaningar med det att det är bara 3 olika lektioner:

·      innehållet måste vara väldigt bra planerat och genomtänkt  man måste kunna variera lektioner så att det är passliga för alla 11 grupper som har barn i olika ålder (de barnen/unga här är 6-17 år gamla)  man ska göra så intressanta lektioner att man själv orkar undervisa dem 11 gånger. Men det positiva här är det att man har lite tid också att utveckla sina lektioner när man ser att någonting inte funkar så bra.

O-kyrkan i byn

Idag besökte vi med lägrets verksamhetsansvarig den lokala byns ortodoxa kyrka. Kyrkan var ganska ny och modern jämförd till de andra ortodoxa kyrkor jag har sett, men ännu väldigt vacker. Det finaste sak med ikonerna är det att när man tittar på dem, behöver man inte kunna något språk! Orsaken till besöket var det att verksamhetsansvariga behövde en bunt små ljus för kvällens fest.

Dans i Ivana Kupala.

Brinnande Ivana Kupala.

I kväll firades det Ivana Kupala-fest som har väldigt starkt sina rötter i ockultismen, men folk inte inser det vara så farligt, tydligen. Först vad det lite dans runt en pyntat träd och sen runt en stor docka. Sen fortsatte vi till stranden där dockan tändes och sändes till havs, vilket representerar att skicka bort allt ont. Sen tändes det en stor eld och folk dansade/sprang runt den. Sen när den hade brunnit tillräckligt, började unga par springa och hoppa över elden, vilket ger åtminstone ett års lycklig fortsättning till förhållandet. Det var väldigt jobbigt att tacka nej till alla de där inbjudan att delta i dans och eld, för vi inte ville delta i det pga. festens ockultist bakgrund men folket inte tycker att det är någonting farligt, ”Ukrainian tradition! Ukrainian tradition!” försökte en kille övertyga oss.

7.7.2013 

Idag kommer vi möjligtvis hålla vår presentationslektion till barn, alltså berätta lite mer om oss själva och om våra hemländer, Sverige och Finland och sen sjunga lite på finska och på svenska. Vet inte ännu om denna lektion blir av, för här verkar vara sådan ande att ”inget lyckas men allt ordnar sig.”

Kulturen. Ja, såsom jag anade tidigare här i bloggen, det är så att jag inte får bära t.ex. mina egna väskor. Under första kvällen på lägret, bar en 13 år gammal kille både min tunga ryggsäck och Petras stor väska plus 6x1,5 liter vatten på samma gång från vårt första rum till vårt nuvarande rum, avståndet mellan rummen är typ 500 meter. Helt sjukt. Men då är det inget under att även unga killar här ser väldigt tränade och muskulösa ut. De bär ju allt och gör mycket mer fysiskt arbete och idrottar mer än t.ex. lika gamla killar  i Finland. Man känner sig som prinsessa här när killar gör allt för oss, men samtidigt min ”jag själv”-attityd dyker upp ganska ofta. Eller sen är det omedvetet att jag vill själv bära mina egna väskor osv. för jag vet att i Finland det inte kommer att hända att någon annan skulle komma och bära mina saker, så det är inte fiffigt att bli van vid med så här bra service, haha. (Gratis tips för finska (och svenska) män: skärpa er! ; >)

Och på igår kvällens fest när vi gick barfota på stranden fick vi inte ens bära våra egna skor, Sergei, den killen som bar våra väskor, tog hand om dem. Sen när vi kom från stranden gav han oss våra skor så att vägens stenar inte skulle göra ont i våra fötter, men förstås våra fötter var smutsiga så han började rena dem från sanden. Han är en väldigt gullig kille: redan under första kväll kom han till oss och berättade att han går varje söndag till kyrkan och hjälper prästen där. Sen han har en ikon om Jesus Kristus och han ber framför dem varje kväll. Sen han frågade om han får be för oss i sina kvällsböner. Jag är lite övertygad av allt det intresse och kärlek han och andra barn här har visat oss. Förstås det finns språkmurar men ibland räcker det med en vänlig leende och några ord: ”Привет! Как дела?” (Kanske jag lär mig nya ord så småningom. )

9.7. 2013

Igår fick vi börja med vårt program med första gruppen.  Först hade vi en 10 minuters presentation om oss själva, sen jag och Petra dramatiserade bibelberättelsen om det borttappade fåret. Efter berättelsen hade vi en engelskalektion där vi gick genom hur man presenterar sig själv, hur man säger god morgon/dag/kväll/natt, gick genom numren 1-20 och färger. Sen lekte vi lite tillsammans. Senare på eftermiddag hade vi diskussion i gruppen om rökning och också diskussionen avslutades med lekar. Lektionerna och diskussionsstunden var omtyckta av både barn och vuxna(gruppens tutorer).  Det var otroligt fint att se hur barnen ville lära sig nya saker och hur de var glada när vi lekte med dem! De frågade direkt när vi kommer nästa gång. Oj, de är så söta!

Simningssällskapet.

Senare på dagen tog vi det lugnt och låg på stranden i solen och simmade där emellan. Tyvärr hade vi lite äckligare simningssällskap: medusor, små och stora. Det kändes skönt att bara ligga där och låta solens värme fastna på huden. Under vilostunden chockerade jag och Petra vår tolk genom att berätta

om hur finnarna är nakna i bastun och hur i många familjer hela familjen badar bastu tillsammans. Tydligen nakenhet är lite tabu här nere…

På kvällen var det disko till barnen, igen, för det är sommarlov nu. Barnen här tycker om att dansa och hela tiden måste det höras musik. Här nästan varje barn och unga som har en mobiltelefon med musikspelare lyssnar på musik genom telefonens högtalare. Musik är alltså en väldigt viktig del av livet.

Diskokvällarna är också bra tillfällen för oss, för då barnen är mer öppna och de kommer lättare att prata till oss. Det är nog lite jobbigt när vi är tre som inte talar ryska, tiotals barn som alla vill samtidigt prata med oss och bara en tolk. Men ändå har vi kunnat skapa bra kontakter med dem. Till exempel en tjej, Jelena, kan komma många gånger under kvällen och krama mig för några minuter och sen går och dansar lite igen. Det, att hon kommer till mig och ”tankar” kärlek, känns lite ledset, för det visar nog väldigt tydligt att hon inte har fått tillräckligt kärlek och acceptans, men samtidigt jag är glad att hon känner sig trygg och accepterad i min närvaro, fast vi inte har gemensamma språk. Likadan längtan till kärleken och närheten syns i andra barn också, för vi får här en massa kramar varje dag. Min oro är det att dessa barn, speciellt tjejer, börjar söka acceptans, kärlek och närhet i fel ställen.

Idag har det varit lite jobbigare dag, för jag har varit väldigt trött och irriterad hela dan. Idag har jag varit också extrafrustrerad om det att jag inte kan ryska. Kommunikationen med unga är jobbigt när man inte har ett gemensamt språk och några unga inte ens försöker hjälpa oss att förstå vad det säger utan de bara pratar och sen skrattar efter det. Men man måste bara kämpa vidare, kanske det blir lättare under tiden...

Vår kära toalett.

Igår konstaterade vi med Petra att det är konstigt hur snabbt man blir van vid med olika saker, t.ex. hygiennivån här är ganska låg: inget är steril-rent, några av barn kan lukta väldigt illa, toaletten är i förskräckligt skick, duschen funkar inte så bra och det finns smådjur (myggor och andra vänner) både

inom- och utomhus. Första natten här med alla spindlar och myggor runtomkring rummet och i sängen, var väldigt jobbigt. Men nu funderar man inte ens på det länge. Fast det är nog roligt att se hur lokala tjejer blir förskräckta av ett bi eller något annat smådjur men jag kan hålla mig lugn (min mamma är biodlare och det har jag lärt mig av hennes intresse att det inte lönar sig att börja skrika, springa och vifta med händerna), t.ex. igår kväll vi hade en liten trollslända i vårt rum och jag fick vara den som jagade efter den och tog den ut. I’m such a bug hero, ha ha.

Den andra saken jag har märkt att jag har blivit van med är att vi äter här bara tre gånger om dagen: frukost kl.8:45, lunch kl.13:45 och kvällsmat kl.19:30.  Här är så varmt och matportionerna är så stora att man inte ens hinner bli hungrig mellan måltiderna. Maten här är ganska gott, men de som har en låg-kolhydratrik diet skulle inte klara av här, för här på tallriken är kanske 15% kött, 80% potatis/pasta/ris eller motsvarande och grönsaker bara 5%. Och orsaken är förstås det att vi äter mest det som är billigaste. 

En bra sak som jag har också blivit van vid: att gå till gymmet varje morgon

10.7. 2013

"Hei, minä olen Petra. Kuka sinä olet?"

Idag höll vi vår första finska lektion! Det var faktiskt ganska roligt att se hur barnen lärde sig hur man hälsar andra och presenterar sig själv på finska, och speciellt när de skrev upp finska fraser med kyrilliska bokstäver. Efter lunchen hade vi diskussionsstunden med barnen, men plötsligt blev det en diskussion mellan oss och gruppens andra tutor, som ville höra om vi hade lösningar till det hur de äldsta unga i barnhemmen skulle kunna börja sina liv som ansvarsfulla vuxna efter de har flyttat från barnhemmet. Efter diskussionen lekte vi med barnen.

Efter lekstunden började vi gå mot vårt rum. Före vi hann in, kom det en killgrupp som igår hade lite retat mig för mina okunskaper i ryska. De började reta oss igen, alltså prata ryska och ville att vi hade svarat ”da” till deras frågor. Snart hittade jag på att jag hade min footbag med mig och jag hämtade den och vi började spela med killarna. Vi hann spela ganska länge före vår tolk råkade gå förbi oss. Då började killarna kommunicera med oss via henne och snart vi märkte att de bara ville vår uppmärksamhet och tid. Footbag for the rescue!

11.7. 2013

Precis när det kändes att våra lektioner har blivit lite rutin-liknande, ville dagens gruppen lära sig tyska! Grejen är det att av oss tre bara Petra kan tyska. Men lektionen gick bra och till och med jag kunde fungera som lärare under lektionen.

Annars dagen har varit ganska stressig och jobbig. Myndighetskontakter har orsakat flera problem och därför har instämning i vårt team varit ganska känslig. Men lyckligtvis några timmar på stranden och i Svarta havets stora vågor var en bra medicin för vår ångest.

Tävlingar i småbarnens disko.

Under kvällsmaten kom en liten tjej, som serverade maten i vårt bord (barnen jobbar i köket och matsalen gruppvis varje dag) och berättade att vi får en överraskning när vi går från matsalen. Utanför matsalen stod en 15 år gammal kille och väntade på oss. Han hade en liten present för var och en av oss. Den här presenten var inte den första av den här killen och hans bror som vi har fått här, för de har nämligen givit oss åtminstone en present varje kväll. De här killarna är tvillingar och de jobbar som städare i en fitness club i byn. Officiellt är dessa två föräldralösa, för deras pappa övergav familjen länge sen och deras mamma har så svårt drog-/alkoholproblem att hon har förlorat sin rättighet att vara deras mamma. Men ändå de här killarna jobbar och skickar pengar till sin mamma och besöker henne när det är bara möjligt. Tvillingarnas kärlek är någonting överväldigande att jag bli alltid väldigt rörd när jag ens tänker på den. Hur kan de älska sin mamma så mycket och hur kan de älska andra människor i sin omgivning när de har själv blivit övergivna och så malträterade i sitt liv? Det här går till samma kategorin med Kristi kärlek mot oss: jag kan uppleva och se den, men jag kan inte förstå den.

Kinesiska lyktan.

Tvillingarna bjöd oss in i en disko för de yngsta barn på lägret. På diskon hade de olika tävlingar och lekar och dans. Sen till slutet av diskon tände tvillingarna en kinesisk lykta.

Efter diskon sa tvillingarna att de skulle vilja köpa oss en likadan lykta och gå med oss till stranden och tända den där. Och snart en av de sprang till en butik i byn och köpte en för oss. Det var så vacker! Måste säga att dessa killar är mina hjältar och att jag aldrig har varit så stolt över någon som jag är över dem! 

13.7.2013

Igår hade vi möjligheten att klippa oss, och både Petra och Anders använde den här möjligheten. Och resultaten var väldigt bra! Annars gick med packning och väntande, för meningen var att åka till Nikolaev på kvällen, men planerna förändrades hela tiden. Ganska frustrerande, men till slut kom vi framme till Nikolaev kl.1.20 i natt.

Idag har vi fått slappna av och vi har besökt också en stor supermarket för att handla saker och ting för våra lektioner. Och här sitter jag nu i vårt rum ovanför församlingssalen och funderar vad vi skulle äta för kvällsmat.

Imorgon får vi spela och sjunga i dagens gudstjänst. Spännande.

Allt är bra, over and out.

//Sanni