Livet fortsätter...

Det har gått ganska länge sen senaste inlägget, och orsaker för det finns flera: Först och främst ville jag lugna mig ner efter resan, jag hade för många tankar i huvudet just då, helt enkelt. Sen nästan direkt jag kom hem, blev jag sjuk när stressen lättade. Och sen började nya läsåret och jag fick börja vänja mig till mitt vardagliga, finska liv igen.

"Anders och Petra, vi saknar dig!"

Det har varit väldigt svårt att ordna mina tankar och insikter och hitta ord till dem och sammanfatta dem. Ett bra exempel om det är min praktikpresentation under andra skolveckan: man borde ha hålla sin presentation för 5-10 minuter, jag pratade ca. 25. Hoppsan. Okej, där var jag stod såg jag inte klockan, så jag visste inte hur länge jag hade pratat, och publiken sa ingenting om det till mig. Jag blev bara så ivrig när jag fick prata om mitt lilla äventyr.

Men nu sitter jag i tåget från Helsingfors där jag deltog i fackförbundets arbetsgrupps möte, dvs. livet fortsätter. Och jag försöker nu beskriva lite om de sista händelser i Ukraina.

Först vill jag berätta glada nyheter om den arga tutorn som förbjöd oss att ha kontakt med de barn hon hade ansvar för: hon hade åkt hem under den veckan jag låg i sjukhuset, vilket betydde att vi fick fortsätta att vara med dessa barn! Halleluja! Oj vad glad vi blev när vi märkte detta! 

Vi hade många deltagare i den sista kreativa lektionen! Great!

Sista veckan på lägret var väldigt intensiv, barnen var runtomkring oss hela tiden från tidigt i morgnar till sent på kvällar, speciellt de yngsta av dem. Detta var tungt men samtidigt väldigt givande. Vi höll många kreativa lektioner som hade många deltagare. Och en stor glädje var också att lägrets rektor, vars närvaro på lägret hade orsakat problem för oss många gånger under dessa månader, hade också åkt hem under den tiden jag var sjuk. Det kändes otroligt fint att kunna vara fritt där på lägret. Man kan säga att Gud välsignade vår sista arbetsvecka på många olika sätt! 

Under sista dan besökte pastor Oleg oss med 500 nya testamenten och 100 barnsbiblar som vi fick dela ut till de barn och unga som var kvar i lägret. Vi var ganska rädda för det hur allt skulle lösa sig, alltså hur vi skulle kunna nå alla barnhem osv. Men för en glad överraskning var den härliga kvinnan, som vikarierade lägrets rektor, väldigt öppen för vår uppgift och hon organiserade allt så att åtminstone tutor av varje barnhem var på plats när vi gick runt i lägret och delade ut biblarna! Jag förstår hur lätt allt detta gick! Och hon t.o.m. sa till oss att vi måste också predika lite när vi ger biblar till barn. Så fint!

Ivriga bibelläsare.

Stolta bibelägare.

"Några" biblar.

Hejdå, Örnens sommarläger!

Det var sin egen process att säga hejdå till Tanya och barnen på lägret. Börjar gråta när jag ens tänker på det. Och tydligen hittar jag inte bättre ord att beskriva det, så lämnar jag det så här.

Bogdan hämtade mig från lägret och skjutsade till Osatovos teologseminarium där jag tillbringade min sista helg i Ukraina. I seminariet träffade jag Victoria(dotter till SELCUs biskop), hennes vän Ina och en vecka gammalt äkta par, Yura och Katya. Med dem hade jag väldigt trevlig tid, vi for till Odessa centrum och gick runt i stan, shoppade lite och njöt av alla de fina möjligheter som Odessa hade att bjuda. Och just då var det extra mycket på G, för det råkade vara Ukrainas självständighetsdag just då. 

Potemkintrappan fotat från hamnen.

Odessas festliga aveny.

Sen tidigt på söndagsmorgon skjutsade Oleg mig till flygfältet och min hemresa fick börja. Det kändes ganska konstigt att fara hem, samtidigt det var hemskt att lämna Ukraina, men samtidigt det var skönt att få träffa min familj igen. På Helsinfors-Vanda flygfält väntade min lillasyster på mig och sen for vi tillsammans Helsingfors centrum där min storasyster bor för att kunna luncha tillsammans. Oj vad skoj det var att vara med mina kära systrar och min storasysters kille njuta av en finsk sommarsöndag! 

Sen for jag och min lillasyster hem till Pemar där jag fick träffa igen mina föräldrar och min kära feta katt. <3 

Katya, Yura och jag, vi som älskar Ukraina.

Jag kommer aldrig att glömma dessa månader i Ukraina. Och jag vet att det kan vara omöjligt att kunna beskriva alla mina insikter, funderingar och känslor som jag fick och hade där så att någon skulle helt och hållet förstå dem, men kanske ni har fått en glimt om dem via denna blogg. Jag vill tacka er för alla de förböner ni har bett för mig under dessa månader, ni kan inte förstå hur livsviktiga de har varit! 

Jag är också tacksam för alla de där människor jag fick träffa och arbeta med.

Jag kan inte förstå hur god Gud har varit mot mig när Han har kallat mig till Sitt barn och ledd mig till detta äventyr. Och äventyret fortsätter, det är jag säker på.

//Sanni